Ett kollage

Det rinner vatten längs väggarna. Mitt fängelse dränks till tonerna av en tynande värld. I skuggan av det jag saknat finns det inte längre något som kan skada mig. Jag är transparent. Osynlig. För vålnader kan aldrig dö.

I en lägenhet på husargatan finner jag det jag letat efter, en genomskinlig vätska som spetsar min kropp och fyller mina vener. Jag finns inte. Inte just nu. Ljudet av bilarna dras ut och tynar bort. Människorna utanför bryr jag mig inte längre om. Jag finns inte. Gult ljus mot fördragna gardiner. En förtvivlan som inte kan komma in. Ett mörker utan en kropp att fylla. Just nu är den här lägenheten en fristad. Med fingertopparna mot skrivbordet känner jag värmen från henne. Hon ler mot mig och jag ler tillbaka.

Imorgon kommer allt vara som förut, men just nu, i denna stunden, finns jag inte.

En eufori färdas genom mig, slår rot i senor och muskler, pumpas fram med långsamma hjärtslag. Jag försöker lyfta armen för att hålla om henne men kroppen lyder mig inte. Inget lyder men ändå finns allt där. Jag trär hårband om mina armar för att hålla det kvar, hör hjärtslagen eka i bröstkorgen och vet att det snart kommer vara över. Tänker att om detta är mitt sista andetag skulle det gå bra.

En siren hörs i fjärran. Det känns som att den är någon helt annanstans. Det skarpa ljudet filtreras genom trötta öron, blir till ett dovt surrande. Jag finns inte. Önskar att jag kunde leva kvar så här i all oändlighet, tills polarisarna smälter och vi människor dör ut och försvinner.

Jag är rädd. Rädd att det ska finnas något där ute för mig. Rädd att murarna jag byggt upp inte är höga nog. Varje andetag är en främmande entitet som bär på hemligheter jag aldrig bett om att få veta. Svarta skuggor i fjärran. De ser mig inte. Jag är ingen alls. En dröm som snart kommer tyna bort och försvinna. Ett andetag vars disiga dräkt lägger sig som en hinna över det som inte längre är jag.

Jag finns inte.

Det måste vara så. Kan inte bli som förut.

För finns jag, finns inte längre du.

Mitt hjärta var aldrig starkt. Rädslan för det okända var allt det visste. Det slog och slog och slog utan att någonsin stanna upp, ett brinnande inferno som med tiden färdades längre och längre bort. I askan fanns bara jag kvar.

Jag står i vid en korsning och ser bilarna driva förbi. Som en procession kryper de fram, tomma skal utan något mänskligt inuti. Allt är tomt. Ansikten utan varken näsa, ögon eller mun. De rör sig som om de är det enda som spelar någon roll. Som om det inte finns tusen andra saker som är viktigare just nu.

Som om inte en sak är viktigare än allt annat.

Jag står vid en korsning och känner snöflingorna singla ner och lägga sig på mina ögonlock. Framför mig finns bara asfalt och metall. Jag vill inte vara här, men det finns ingen annanstans. Jag är du, du är jag. Om jag kunde ta din plats skulle jag göra det. Jag vill inte vara här. En lastbil tutar, en man skriker. Runtomkring reser sig gamla byggnader som monument från en annan tid. Frusna stycken av sten och tegel som inte har någonstans att gå. Jag känner mig som dem. En staty mitt bland all denna rörelse.

Jag tänker på våren, på träden som blomstrar och skakas till liv av samma värld som sex månader tidigare slet av dess löv och grenar som en vansinnig best. Den är borta nu, kvar finns bara mörker och kyla. Det gör ont i bröstet. Mitt hjärta går i bitar och limmas ihop, gång på gång på gång. Jag vill inte vara här, men jag måste. Jag måste se det du såg. Höra det du hörde. Annars kommer jag aldrig förstå. Jag blöder inuti, ett sår som inte läker.

Hjärtat gör ont. Som en basslinga pressar det sig utåt, krossar mina revben, river ett hål i min hud. Jag är inte längre jag, utan en skugga. Precis som dem. Precis som dig. Tänk om. Tänk om allt bara kunde-.

Jag känner hur hjärtat stannar upp. Tänk om vadå? Berätta, snälla. Berätta för mig hur saker kunde ha varit. Berätta för mig varför jag står här och ser men ändå inte. Jag är bara ett hjärta. Jag ger dig liv men har själv aldrig lärt mig att leva. Bränn mig, stampa på mig, men lämna mig aldrig ensam igen. Lämna mig inte.

Jag vill inte vara här. Inte här, där allt slutade. Där du blev till ingenting. I min kropp forsar blodet, rött och evigt, runt, runt, utan mål. Blodet som bär mig är blodet som stagnerat. Kylan i mina fötter säger att det inte når riktigt hela vägen. Ge mig allt och inget på samma gång. Allt och inget. Pumpa, hjärtat, pumpa för allt du har, så kanske jag för en liten kort sekund känner något.

En vind får mig att dra jackan hårdare runt min kropp. Snön blir till vatten, dagen till kväll. Vätska rinner genom mina ögon och jag vet inte om det är tårar eller något annat. Jag vill inte vara här, men jag måste. Det är jag skyldig dig.

Om vi var en, du och jag, hur ska jag då veta vem jag är nu?

Jag var aldrig stark. Det var du.

Skuggmänniskorna är här nu. De dansar längs väggarna, som blödande sår i natten. En av dem bär bockskägg, han pekar och skrattar åt mig. Skuggmänniskorna är jag och du. Vänd mig ut och in och jag dansar med dem. Jag är en illvillig tanke. Ett döende hopp.

Jag vaknar kallsvettig i min säng. Mellan lakanen frodas mörkret som en död kropp, frusen och förstenad. Jag känner ingenting. Jag känner allt. Tomhet och överflöd. En tyst sång i natten som aldrig tar slut. Vid min sida står han, skuggan. Jag hör andetagen, känner dem smeka min bara arm. Han frustar och det luktar död. Ruttet kött och mögel. När jag vänder mig om är han inte kvar. Där finns ingenting.

På min telefon blinkar lampan som visar att jag finns. Jag är någon. Jag tar upp den och ser någon annan. Det är inte jag, där på bilderna. Det är inte jag som ler med ett glas vin i handen.

Ingen vet.

Ingen vet.

Om jag dog, skulle någon känna mig då? Skulle någon hålla tal på min begravning och säga något annat än det de kan se där, på den upplysta skärmen? Om den försvinner, försvinner då också jag?

Tänk om natten varar för evigt. En livstid av detta oändliga mörker som äter på min kropp, livnär sig på allt jag är. Jag tänker på sommaren, bara ben och vinden som fläktar så skönt. Vi åt glass på Röda Sten och skrattade åt turister i fula skjortor. Ovanför reste sig bron som en solförmörkelse. Du sade att den skyddade oss från det som ville skada oss.

Vi cyklade längs Karl Johansgatan. Förbi systembolaget där alkisarna stod på rad på morgonen, förbi båtarna som flöt runt på vattnet som trötta sköldpaddor. Vi åt falafel på Stigbergstorget, skrattade åt ägarens dåliga skämt. Sedan kysste du mig. Det smakade vitlök och rödvin.

Kvällen kom och vi rullade ned för Stigberget. Du hade långt, blont hår och en blommig klänning. Din cykel var röd. Jag bar ett fånigt leende som inte försvann förrän jag somnade den kvällen. Det är det leendet jag tittar på nu. Vi sitter på Kellys och dricker billig Pripps Blå och du håller upp kameran. Jag kan inte sluta le.

Jag lägger armen om dig men du är inte där. I mörkret är du bara en skugga, en silhuett utan varken kropp eller själ. Ett minne som bara jag kan se. Jag hör honom andas igen. Han är nära nu, precis vid mitt öra. Han viskar saker på ett språk jag inte förstår, ändelser som inte hör ihop ekar mellan väggarna innan de klingar av och dör ut.

Vem han är? Jag vet inte. Han finns där, har funnits där länge nu. Ända sedan den där dagen. Han väcker mig om natten, drar i mig med knotiga fingrar och andas djupt, så djupt.

Jag tänder telefonen igen. Det är så lätt att vara någon man inte är. Ett par tryck på en skärm och du definierar dig själv. Jag skriver att jag är lycklig och att jag haft en bra dag. Att jag inte vill att den ska ta slut. Men allt har ett slut. Till och med jag och du.

Andetag igen. Jag reser mig upp och omfamnar honom. Han gråter på min axel och jag gör detsamma. Han är nära nu, jag kan känna doften av hans andedräkt. Det luktar vitlök och rödvin.

När jag öppnar ögonen är han borta.

Koppargaller spetsar mig med rostiga grenar. Genom fönstret ser jag mig själv, mina armar och mina ben. Metall som ekar i natten. Ett instrument som klingar falskt. Reflektioner av någon annan. Musiken dånar genom hårda väggar av plexiglas. En stämma hörs i fjärran. Den blandar sig med min, kastar omkull noter och skalor. Tillsammans blir de något mer.

Det är inte nu, utan då. När allt var annorlunda. I en blåblommig soffa med en gul filt på armstödet sitter jag och drömmer. Mitt sinne var aldrig riktigt mitt eget. Det tillhörde alla som någonsin mött mig, skapades ur en smältdegel av andra personligheter. I svart, rött och grönt skimrade det, med silverflagor som långsamt rev sönder det tills allt som fanns kvar var bitar av något som en gång varit helt. Jag drömmer om en tid som inte längre finns, som runnit iväg likt en flod utan varken början eller slut. Ur den drömmen kom du.

Om en önskan kunde ta form, då skulle den bli som dig. Vara som dig. I en blåblommig soffa får du plats, i mig och i världen omkring. Din kropp är inte längre bara en kropp, din röst inte bara ett ljud.

Du doftar lavendel och friska bär, berättar för mig om världar utanför vår egen. När jag inte tror dig lovar du att visa mig dem. Vi är någon annanstans. Färdas över främmande ängar och böljande hav, hand i hand. Men vi lämnar aldrig soffan. Drömmandet blir för mig en egen kraft. En tröst. Runtomkring mig hörs röster ekandes över rummet. De är bara ord, inget mer. Mina drömmar skapar en kraft större än dem, en barriär som till sist, efter alla dessa år, fått kraft nog att slå sig lös och med ett vrål erövra den jag är. I dess skugga är jag odödlig.

Jag ser personen jag var men känner inte igen mig. Ser alla tusentals demoner som slagits om mitt förstånd men är inte längre rädd för dem. Du finns där nu. Min räddare. Jag smeker din hand och du ler mot mig. Jag för den till mitt ansikte och kysser den ömt. Jag älskar dig. Tills världen blir till stoft och mänskligheten inte längre finns, tills allt vi är är flytande damm i en evig natt. Tills allt är slut, älskar jag dig.

Vi skrattar tillsammans, åt andra och åt oss själva. I en blåblommig soffa drar vi den gula filten om oss och känner värmen. Den är godhet, ljus och eufori. Mina drömmar har skapat dig. Du är min och jag är din. Jag vet att jag inte behöver någon annan, nu när jag har dig. Tillsammans ser jag en framtid. Vi omfamnar varandra, jag känner dina hjärtslag i takt med mina. Ditt böljande hår kittlar mina axlar.

De står framför mig med frågande blickar. Försöker prata med mig men förstår inte. Du är här, men de kan inte se dig. Det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll utom att du är här. Mina armar är knottriga av glädjen jag känner i din närvaro. Vi är ett, du och jag. En ljuskrona som glimmar i natten. En boll av lycka som binds fast i dess två, matchande delar.

Var med mig för alltid. Snälla.

Elden förgör och förkastar. En djävul står framför mig. Han är deras ledare. Han grinar och sträcker fram sin håriga, sträva hand. Och jag tar den. Ett förtvivlat handslag. Mina ord lyder mig inte, de tvistas och blir till något annat. Och jag blir till inget.

I vit rock står han framför mig; glasögon, bruna byxor, hårlös. Han ler men det är inget riktigt leende. Det är falskhet och smicker, löften som faller samman i samma stund som de når mina öron. Jag hatar honom.

Han sätter sig på sängkanten och lägger handen på min axel, pratar om saker jag redan vet, händelser som redan hänt. Han säger att han förstår. Om han gjorde det vore jag inte här.

I spegeln ser jag dig sitta bakom mig. Du är svag, din hy grå och dina ögon insjunkna. Jag vill inte att du ska dö. Jag reser mig upp och går fram och tillbaka, med dig över mina axlar. Han pratar med mig men jag lyssnar inte. Finns inte mer att säga. Monologer maskerade som diskussioner. Falskhet och svek. Jag vill inte, inte egentligen.

Plötsligt är han vid min sida. Han sträcker fram handen. Vill ge mig något. De är små och vita, letar sig genom min kropp och lägger sig till ro i min innersta kärna där de fräter hål på allt du är. Jag hatar honom och jag hatar det vita han bär med sig. Du säger nej, ta dem inte, och först gör jag inte det. Jag vänder mig om, försäkrar dig om att allt kommer bli bra. Känner din tunna arm mot min axel, din mjuka kyss mot min panna.

Så är han framför mig igen. Som en mur utan slut flyttar han sig dit jag är på väg. Hans hand är ett vädjande barn med djävulsvingar. Ormen i paradiset viskar till mig. Jag vill inte. Släpp ut mig, säger jag. Ta mig härifrån. Och han ler.

Om jag visste att du skulle dö här hade jag aldrig gått hit. Om jag visste att du inte var välkommen här, då skulle jag ha sprungit min väg. Nu är vi fångar, du och jag. Vi svälter i vitmålade rum, sover på anonyma britsar. Han ler mot mig och jag skriker ’låt oss vara’. Lägger handen över din när jag hör dig gråta. Det kommer bli bra. Du kommer bli bra.

Dagar blir till veckor, veckor till månader. Jag vet inte längre hur lång tid som gått. Mellan de här fyra väggarna blir jag en spillra av mig själv. Jag försöker vara stark, men blir svagare för varje dag. Han kommer in till mig oftare och oftare, ler sitt falska leende, håller fram handen, men jag vägrar. Jag vägrar låta dig dö. Du är svag nu, behöver näring. Du vill se världen, känna vinden rufsa ditt hår. I spegeln blir du en vålnad som klamrat sig fast på mig. Du är inte längre där, bara en vikt på min rygg.

Så en dag när allt hopp är försvunnet tar jag emot det vita, känner det rinna genom mig, genom strupen till magen. Han säger att allt kommer bli bra nu, precis som jag sagt till dig så många gånger förut. Ge det några dagar, säger han.

När jag släpps fri är jag ensammast i världen. Minnet av dig sitter fastkilat i mitt allra innersta, skapar ett tomrum jag inte vet hur jag ska fylla. Mina steg ekar dovt mot det kalla, svarta golvet inuti. Jag ser en flock fåglar flyga förbi. Moln som sakta rör sig över en himmel som aldrig kommer vara densamma. Och jag vet att det är över. Du är borta, men jag är här.

Jag släpar vikten av en död kropp på min rygg. På spårvagnar, i mataffären, framför tv:n. Du ruttnar men släpper inte taget. De har mördat dig men ändå finns du där.

Jag står vid en korsning och känner dig släppa taget. Där dör också jag.