Ondska

(Photo by Birgit Lengert)

Det brinner ett kors på kyrkogården, brinner i rött och gult och orange. Vid dess sida står prästen och gråter medan hans liv äts upp av flammorna. Tårarna blandas med lukten av bränt trä, gnistor slår ut mot den änglavita prästrocken. Det finns inget liv här, inget liv, tänker han. Allt är ondska och död. Och korset brinner som om elden kom från underjorden självt.

I fjärran syns sirener komma närmare, röda lastbilar pressar sig fram på smala vägar, som vilda bestar på jakt efter något att besegra. Det är för sent, alldeles för sent. Elden kastar skuggor över skogslandskapet, avbildar prästen som en skepnad utan varken ansikte eller färg. Han sliter av sig det lila bandet och faller på knä. Om detta är vad hans tro kommit till, då vill han inte tro längre. Elden som förgör är som en spegel in i hans själ, som just nu brinner av hat mot den som gjort detta. Den syndare som tagit sig in i Guds hus och satt eld på det allra heligaste han har.

Förlåt mig, fader, tänker han, som inte vaktat ditt hus. Förlåt mig för att jag inte funnits där när du behövde mig. Gud förlåter, det vet han. Men kan han förlåta sig själv? Han minns alla gånger han valt att stanna hemma, alla gånger han tittat upp mot grusvägen och tänkt att ingen bryr sig om en kyrka utan församling, men han hade fel. Han bryr sig, mer än något annat.

När brandmännen kommer fram är det nästan bara aska kvar. Korset lutar mot den sista, fasta delen av sig själv innan det faller ihop, som en dröm vi bara minns i periferin. Och prästen faller till marken, lamslagen. Ett par meter bakom honom slår meterhöga lågor ut från kyrkans fönster. Glasmålningarna exploderar och seglar bort i vinden. Den gamla kyrkan knakar när bärande bjälkar släpper taget. Nattvardsvinet har trillat ner på golvet och rinner långsamt ut över en bränd bibel. Ondska är allt som finns kvar. Ondska är allt han ser.

“Hur är det?” frågar en av brandmännen honom. Han har handen på hans axel och ser på honom med vänliga ögon, men prästen ser bara ondska. Brandmannen ger honom en flaska vatten. “Det finns inte mycket vi kan göra,” säger han. “Jag är ledsen.” Och prästens ögon lyser röda i eldens sken.

Det är nazistdemonstrationer vid korsvägen idag. Med gröna fanor marscherar de fram och tillbaka, som ett lämmeltåg av trångsynthet och fördomar. De bär skjorta och slips, men deras inre är som rutten lera. De ser upp till Adolf Hitler och Heinrich Himmler, drömmer sig tillbaka till en tid då människor radades upp och gasades för sin tro. Det är ondska de bär inom sig. Ren och skär ondska.

Prästen äter upp det sista av sin ostmacka och reser sig ur fåtöljen. Något måste göras. När ondskan tillåts löpa fri står fan själv för dörren. I skuggan av en döende tro är han den som kan göra det rätta. Han kan utrota ondskan, ta tag om dess knotiga rötter och dra den ur jorden, som ogräs, medan den skriker och slingrar sig. Men han kommer inte släppa taget.

“Gunnar, kan du slänga skräpet på vägen ut?” Margareta står i dörren, en påse från ICA i handen. Hon är lika vacker nu som då, en uppenbarelse varje gång hon kommer in i rummet. Gunnar tar påsen och ger henne en kyss i pannan.

“Naturligtvis gör jag det, kära du.”

I källaren står hans cirkelsåg och högen med brädor som han hämtat på byggmax i helgen. Det finns inte mycket att göra nu när han är pensionär. Efter att kyrkan brann ner finns det inte längre någon församling att råda över.

Han tar en bräda och måttar på ett ungefär, sedan delar han den på mitten med cirkelsågen. Efter det lägger han den ovanpå nästa och sågar av den på samma ställe. Han gör samma sak med nästa, ocn nästa, och nästa, tills han har ett trettiotal lika stora bitar ungefär två meter långa. Han hämtar hammare och spik, sandpapper och täljslip. Det var länge sedan han byggde något, men så småningom börjar kistan ta form. Den är enkel och grov, men den fyller sin funktion. Imorgon ska han sandpappra den, sedan måla. Men först…

Ur verktygsskåpet plockar han fram ett nyinköpt basebollträ. Han väger det i handen, kastar upp det i luften och fångar det igen. Det får duga. Han spänner fast det i skruvstädet och känner efter så att det sitter som det ska. Nu spiken. Han slår i en så att den går i ungefär till hälften, sedan klipper han av toppen med tång. Slår i en till och klipper av också denna. Tjugo spik senare lossar han skruvstädet och väger sin skapelse i handen igen. Det är tyngre, känns inte lika bra, men det ska nog gå.

“Gunnar! Vill du ha kanelbullar eller dammsugare till fikat!” Margareta står i källartrappan och ropar.

“Bulle!” svarar han, och lägger tillbaka basebollträt i skåpet, lägger verktygen prydligt i verktygslådan, och sopar upp sågspånen från golvet. Han drar ur sladden till cirkelsågen, lägger de överblivna trästumparna i en gammal vedkorg under arbetsbänken och tvättar av händerna. Innan han släcker tittar han på kistan som står lutad mot väggen. Snart så.

Gunnar läser tidningen medan han dricker sitt morgonkaffe. En självmordsbombare har dödat tio människor i London. Syriska rebeller krigar mot sina landsmän medan landet imploderar. I en liten by i Södermanland har någon kastat brandbomber på en moské. Gunnar fnyser. Gud välkomnar alla, oavsett vilken profet de tror på. Det han inte välkomnar är ondska, den som letar sig in överallt och slår sig till ro, likt en huggorm i vedboden. Nazisterna är arga över att de inte får demonstrera som de vill. Ungdomarna skjuter varandra i Tynnered. Det är ondska alltihop.

Han tar ett djupt andetag och sluter ögonen. “Kaffet luktar gott idag,” säger han och ler.

“Det är Mollbergs blandning,” förklarar Margareta medan hon brer leverpastej på sin macka.

Dan Karlsson heter han, mannen som leder nazisterna. Han är knappt trettio år gammal, med kort hår och smal som en sticka. Han är arg, det syns. Arg på allt. Men ilska kan inte rädda honom, den gör honom bara illa, som en sticka som vandrar djupare och djupare in under huden, blir infekterad och röd. Gunnar ska stoppa honom. Och går han inte att stoppa, ja då finns det en annan väg att ta.

”Jag åker en sväng,” säger han och dricker upp det sista kaffet.

Margareta tittar förvånat på honom. ”Vart ska du?”

”Upp till kyrkan.”

Den står inte kvar, men Margareta gillar inte att prata om det som hänt. Hon låter honom hållas, det vet han. Nu har han gott om tid på sig att åka in till stan och tillbaka. Klockan har precis slagit fyra.

Torggatan 4D, där bor Dan Karlsson. En helt vanlig lägenhet i ett helt vanligt område. Hemmakväll ligger på nedervåningen. Ungdomar springer in och ut med stora godispåsar i händerna. Trötta föräldrar släpar chipspåsar och hyrfilm i ena handen och ungarna i den andra medan de förklarar att de inte får äta godis förrän efter maten. Hemmakväll ligger på 4C, bara ett stenkast från porten där västsveriges värsta nazist bor. Gunnar suckar. Det gör ont i hjärtat, att en sådan människa kan leva bland andra som vem som helst. Han bär en mask under demonstrationerna och vissa bilder på facebook, annars är han en vanlig kille; jobbar, betalar hyra. Kanske har han en flickvän som ser upp till honom, säkert några vilsna ynglingar som hänger utanför hans port i hopp om att få en glimt av sin ”ledare.”

Gunnar knyter händerna och ber. Han säger Fader Vår och Jesusbönen, sluter ögonen och låter orden falla till marken som stjärnstoft, ett glittrande moln av kraft som eggar honom ända in i själen. Längst bak i golfen ligger basebollträt, gömt under en gammal filt. Han tänker inte använda det idag, men det känns ändå bra att ha med det. För säkerhets skull. Han tittar mot port 4D. En tjock trädörr med kodlås, inte svårforcerat. Räcker att ringa på porttelefonen hos någon äldre människa och fråga snällt. Men vilken våning bor Dan på? Gunnar knäpper jackan och går ur bilen. Två invandrarkillar cyklar förbi, rapmusik skränande ur minihögtalaren de håller i handen. Om ni bara visste vem som gömmer sig där inne, tänker Gunnar.

I Hemmakvälls skyltfönster står stora lådor med chips uppradade: dillchips, grillchips, sourcream & onion, lättsaltade potatischips. Gunnar går in och ser sig omkring. En ung tjej står i kassan och pratar med en kille i samma ålder. Två pojkar driver runt längre bort och tittar på skräckfilmer. Gunnar ställer sig framför chipsen och rynkar pannan. Vilka var det nu Margareta gillar? Han lyfter upp den blå påsen med sourcream & onion-smak. Nej, inte den. Den gula är det nog. Han tar den och ställer sig i kassan. Kassörskan fortsätter prata med killen, låtsas inte om Gunnar. Han ska precis harkla sig när dörren öppnas.

Det är han. Dan. I grön tygjacka och svarta byxor ser han ut som vem som helst. Långt från den ondska Gunnar tyckte var så uppenbar på tv. Ett ansikte är bara en mask som döljer det svarta som lurpassar där under. Han ler mot Gunnar och ställer sig bakom honom. De är en del av samma kö nu. Tanken får Gunnar att koka. Blodet forsar till huvudet som en raket. Han börjar svettas och andas snabbt. Att ilska kan göra så ont. Det är som att kroppen vänder sig ut och in bara av att vara nära någon så falsk. Som om hans blotta närvaro tär på Gunnars själ. Om han bara kunde-

”Hallå? Det är folk som vill handla här.”

Gunnars tankar bryts av orden som kommer ur Dan Karlssons mun. De är så vanliga. Som om han vore vem som helst. En simpel arbetare på väg hem från jobbet, eller en pappa med barn väntandes i bilen.

Kassörskan tittar upp, suckar och ber sin samtalspartner komma tillbaka senare. Dan petar Gunnar på axeln och ler. Gunnar vill döda honom. Han vill ta sitt basebollträ och slå och slå tills det inte finns något kvar. Men Gunnar ler tillbaka av ren reflex. Just då avskyr han sig själv. Som i en dröm ser han hur han lägger fram chipspåsen, ger kassörskan en femtiolapp, tar emot växeln och går ut genom dörren, men han är inte där. I Gunnars huvud går miljoner tankar runt som en löpeld, slingrar sig runt varandra och föder nya, tills de är alldeles för många för att åstadkomma något. I mitten sitter han med sin ilska. Sin förfäran.

Bakom honom öppnas dörren och Dan Karlsson kliver ut.

”Ha det,” säger han till Gunnar och går mot sin port. Nu, nu, nu! Hämta basebollträt, följ efter honom till innergården, till lägenhetsdörren. Ring på och när han öppnar finns det bara en sak att göra. Gör det nu!

Men Gunnar kan inte. Det är ett liv. Ett liv besatt av djävulen, men likväl ett liv. Han måste rena honom. Döden och skärselden är en kortsiktig lösning. Det skapar nya som honom. Ondska föder ondska. Bara om den omvänds kan den utplåna sig själv.

Han tar ett djupt andetag. Svettningarna har slutat, det enda som dröjer sig kvar är en lätt huvudvärk.

Inte idag.

Besticken klingar mot det vitblå porslinet. På tallriken blandar sig brunsåsen med gelén och bildar en brunröd sörja som Gunnar sopar upp tillsammans med sin sista bit potatis.

”Det var gott det här,” säger han.

Margareta ler. Det är ett sånt där leende som bara par som varit tillsammans i decennier kan frambringa, kärleksfullt men samtidigt alldagligt. ”Vad bra då. Är du färdig?” Gunnar nickar och hon tar hans tallrik.

Efter maten brukar de ta en kopp kaffe och sätta sig framför tv:n, titta på nyheterna. Gunnar vet inte om han klarar det idag.

”Jag har köpt sånt där cappuccinopulver om du vill prova,” säger Margareta.

Gunnar reser sig och skakar på huvudet. ”Inte idag. Jag tror jag går ner i källaren en stund.”

Margareta ser förvånad ut. ”Mår du bra?”

”Jadå, jadå. Jag är bara lite mör i skallen. Titta du på någon film så ordnar jag disken sen.”

Han var aldrig riktigt säker på om han skulle slutföra sitt projekt. Inte förrän idag. Den halvfärdiga kistan står på högkant, lutad mot väggen bredvid arbetsbänken. Gunnar lägger den på marken och ögnar den på alla sidor, sedan vänder han den om och knackar på botten. Den känns stabil.

Hur mycket spik har han? Vid arbetsbänken står en arbetshurts med fyra genomskinliga lådor. Han drar ut en av dem och gör en snabb huvudräkning. Kanske hundra spik. Räcker det? Han vänder sig om och tittar på den upp och ned-vända kistan. Han kan ju alltid slå i dem han har och se hur det blir. Det gör Gunnar. En halvtimme senare är spiken slut och kistan har en botten täckt av vass metall. Gunnar tittar på den och funderar. Femtio till hade gått att få i, men det går bra så här också.

Det hörs ljud från köket ovanför. Margareta står och diskar. Gunnar går upp för trappan och öppnar källardörren. ”Jag sa ju att jag tar disken.”

”Jo jag vet, men det var inget bra på tv,” säger hon. ”Dessutom var det lite svårt att höra med allt bankande där nere.” På ett fat bredvid har hon en skål med chipsen som Gunnar köpte. Han går fram och tar ett. ”Tänk att du fortfarande kommer ihåg vilka som är mina favoriter,” säger hon och ger honom en kyss. Gunnar ler. Han minns allt. Från den första stund han såg henne till nu. Tänk att en människa kan göra en annan så lycklig.

Han tar ett glas vatten. ”Jag går ner igen.”

”Men du, klockan är nästan tio. Vill du inte se nyheterna?”

”Jodå, jag kommer om en kvart. Har bara en sak kvar att ordna.”

I locket på kistan limmar Gunnar fast sandpapper, det grovaste de hade på byggmax. Han täcker hela innersidan med det, som en heltäckningsmatta. Under tiden tänker han på Dan Karlsson, hur han spatserar runt på gatorna som vem som helst. Djävulen är mitt ibland oss. Som en vålnad glider han runt och förgiftar våra sinnen, får oss att döda och lemlästa varandra. Han letar sig in där vi minst anar det, med sitt falska leende och sitt charmiga sätt, men det är ondska. Ren och skär ondska. Och det enda som hjälper mot ondska är att rena den.

Gunnar ställer kistan på högkant igen och lutar den mot väggen. Sedan hänger han tillbaka hammaren på sin krok och för in den tomma spiklådan i hurtsen. Den lilla bit som blev kvar av sandpappret slänger han i soptunnan. Han hör musiken från TV4-nyheterna från vardagsrummet.

De sitter i soffan med ögonen fästa på den lilla apparaten. Margareta har diskat upp allt och ätit upp chipsen. Gunnar dricker sin cappuccino, vilket inte alls är lika gott som det vanliga, svarta kaffet. De pratar om nazistdemonstrationerna igen. Om det som hänt efteråt. Nyhetsankaret berättar allvarligt om motdemonstrationerna medan filmen i bakgrunden visar unga män och kvinnor med ansikten täckta av palestinasjalar kasta gatsten mot de propert klädda nazisterna. Filmen skiftar och Gunnar ser nazisterna marschera fram med sina gröna fanor på topp. Nyhetsankaret berättar om Dan Karlsson och hur partiet sedan han tog över har växt med över trettio procent.

”Jag såg honom idag,” säger Gunnar.

”Vem?” frågar Margareta.

”Nazistledaren.”

Hon pekar på tv:n. ”Han? Nej, det måste varit någon annan.”

”Han bor vid Hemmakväll,” säger Gunnar med blicken fäst på tv:n.

Margareta vänder sig mot honom. ”Hur vet du det?”

”Det där är ren ondska.”

Margareta reser sig. Hon ser illa till mods ut. Margareta är klok, klokare än Gunnar. Han vet att hon förstår att han gjort efterforskningar. ”Gunnar, du kan råka illa ut. Lova mig att du slutar med de här dumheterna.”

Gunnar nickar svagt.

”Du behöver något att göra. Ända sedan kyrkan brann upp är det som att du letat efter en mening med livet.” Hon lägger en hand på hans axel. ”Du är sextiofem år gammal. Livet behöver inte ha någon djup mening längre. Du kan nöja dig med att vara här med mig och ha det bra.”

”Jo, jo. Det är sant,” svarar Gunnar. Men han är inte där. Hans tankar är någon annanstans. De är hos Dan Karlsson.

Nästa morgon går Gunnar upp tidigt. Margareta vaknar inte. I köket tar han en ostsmörgås och en kopp kaffe innan han sätter sig i bilen och beger sig mot torggatan 4. I bagaget ligger spikklubban. Han ser trötta morgontrafikanter ta sig fram; i bilar, på cyklar, till fots och med buss. Spårvagnarna susar förbi som frustande lämmeltåg. I varenda ansikte ser han ondska. Det är så lätt att se ut som vem som helst, så lätt att bli en i mängden. Han tänker på Anders Eklund och John Ausonius. Ted Bundy och Edmund Kemper. För de flesta var de bara ännu en person som passerade. Även de mest ondskefulla av oss är meningslösa statister i andras liv, namnlösa ända tills någon blir offer för ondskan som gror där under.

Ted Bundy charmade sina offer innan han mördade dem. Anders Eklund tog utan att något hade givits. Båda var människor. Gunnar kramar ratten tills knogarna vitnar. Han sitter på parkeringen mittemot Hemmakväll. Det är stängt nu, öppnar inte förrän tio. Gatan är tom sånär som på en man i kostym som går fram och tillbaka och pratar i telefon.

”Avbeställ skiten!” säger han. ”Vi får det billigare från Kina.” Han blir tyst en stund. ”Jag skiter i vad det står i vårt avtal, kringgå det. Ordnar du detta får du en bonus nästa månad.”

Gunnar vevar upp rutan. Han orkar inte höra. Världen är så falsk. Vi låtsas bry oss om varandra men tänker bara på oss själva. Vi ger för att vi vill ha tillbaka. Kärlek och tilltro har blivit ett skällsord, något fult och omodernt som ska krossas till varje pris. Unga människor lägger ut sina liv på internet i hopp om förståelse men får bara hån.

Han har ett silverkors som hänger runt backspegeln. Det har snurrat flera varv runt sig själv, kedjan har snott ihop sig som två klibbiga spaghettibitar. Jesus ja. Det var längesedan Gunnar pratade med honom. Livet blev inte som han tänkt sig. Det var aldrig meningen att kyrkan skulle brinna ner.

Porten till 4D öppnas och Gunnar kvicknar till. En kvinna med beige kappa kommer ut med en barnvagn. Hon har svårt att få upp dörren samtidigt som hon håller i vagnen. Någon håller upp den. Gunnar ser först inte vem det är, men när hon väl är ute kommer Dan Karlsson bakom henne. De ler och småpratar. Dan skrattar åt något kvinnan säger. Vet hon inte vem han är? Fan ta honom, tänker Gunnar. Fan ta honom och hans leende.

Kvinnan och Dan säger adjö och hon går ner mot torget. Dan går den andra vägen, kanske till hållplatsen. När han rundar hörnet startar Gunnar bilen och svänger ut från parkeringen. Vägen börjar bli trafikerad och han får stå och vänta vid väjningspliktskylten i vad som känns som en evighet innan han kan göra vänstersvängen. I ögonvrån ser han hur Dan korsar vägen och ställer sig i busskuren. Ska han västerut? Gunnar svänger in på en fickparkeringsplats och väntar. En buss kommer men Dan går inte på. Ännu en men inte heller nu rör han på sig. Först när expressbussen mot Torslanda kommer går han på. Gunnar startar bilen igen och blinkar ut. En röd Saab släpper fram honom.

Det tar nästan en halvtimme för bussen att komma fram. Den stannar på en ödslig landsväg mittemellan två stora industribyggnader. Rök bolmar ur höga skorstenar. Gunnar är inte precis diskret längre. Hans gamla Golf är som en ilsken geting i den annars så lugna morgonluften. Bortom industrierna ser han en äng sträcka ut sig. Ännu längre bort ligger havet som en blå rand i horisonten.

Dan går av bussen. Han har samma gröna jacka som på Hemmakväll dagen innan, men nu bär han blåjeans och keps. Ingen annan går av här, vad Gunnar kan se är bussen nästan tom. En smal asfaltväg går in vid sidan om den högra industribyggnaden. Dan går in där. Den är knappt stor nog för en bil, Gunnar kan inte köra in där och riskera att bli sedd. Istället startar han bilen och gasar snabbt på rakt fram, rundar industrierna. Han känner inte till området men hoppas att det finns en väg på andra sidan. Det gör det. Den gamla Golfen pustar och stönar av ansträngningen. Adrenalinet flödar trots att Gunnar inte vet varför han är här. Ja, varför är han här egentligen? Dan har blivit en besatthet, som en fluga som inte låter honom vara ifred, eller ett hårstrå som fastnat i ögat och vägrar komma loss. Men han är värre än så. Dan är nazist. Dan är ond. Gunnar har aldrig under sina trettiofem år som präst trott att det finns något som heter hat. Han har predikat om olikheter och att alla kan bli goda människor i ljuset av Jesus Kristus och vår frälsare Gud. Han har fördömt hatet som en produkt av ondska. Men nu när han ser hatet i dess renaste form kan han inte låta bli att känna det själv. Han hatar Dan Karlsson, hatar den han är och vad han står för. Gör det honom lika ond själv? Nej, så kan det inte vara. Det måste väl ändå vara så att Gunnar står för godheten och Dan för det mörka i människans själ.

Han har tur. Några hundra meter längre fram får han syn på Dan som går längs vägkanten. Han har händerna i fickorna och hörlurar i öronen. Bra, då hör han inte lika bra. Gunnar vågar sig på att åka lite närmare. Det skulle vara så enkelt att sätta foten på gasen och vrida lite på ratten, så lätt att avsluta det hela. Men nej, Gunnar är ingen mördare.

Dan viker av in på en gård. En liten trädgård och grusad vändplats ligger framför ett rött hus med vita knutar. En svensk flagga vajar framför dörren. Dan knackar på och en kille med rakat huvud öppnar. De gör nazisthälsningen till varandra och slår ihop klackarna. Gunnar vill kräkas. Är det här de håller hus? Nazisternas högkvarter mitt i ett industriområde på Torslanda.

Telefonen ringer. Det är Margareta. Gunnar drar den gröna luren på skärmen åt vänster.

”Ja, vad är det?”

”Var är du någonstans?” Hon låter yrvaken. Gunnar tittar på klockan, strax över nio.

”Ute och åker en sväng bara. Kommer snart hem.” Han hör hur han låter. Irriterad och störd. Han skäms över att han har en sådan ton mot sin fru, men det går inte något annat just nu. Inte efter vad han precis har sett.

”Kan du köpa med dig mjölk hem?” frågar Margareta. ”Jag tog det sista till kaffet nu.”

”Visst, visst. Ses om en stund.” Gunnar lägger på.

Han ser någon röra sig innanför hallfönstret i det lilla huset. Dörren öppnas och ut springer en liten pojke med en frisbee i handen. Han är kanske fem år gammal. Efter kommer Dan och en ung kvinna. Pojken kastar frisbeen så gott han kan och Dan plockar upp den och kastar den löst tillbaka. Pojken fångar den och både Dan och kvinnan skrattar och berömmer honom. Gunnar undrar vem som bor på adressen. Vem är kvinnan? Och barnet för den delen. I gränslandet mellan fantasi och verklighet går ett rött hus med vita knutar, lekande barn och skrattande vuxna inte ihop med att Dan Karlsson är ledare för nazisterna i Västra Götaland.

Gunnar lägger huvudet på ratten och suckar djupt. Vad håller han på med? Förföljer en man med förkastansvärda åsikter. Gunnar, en sextiofemårig gubbe med mage, fru och villa. För vad? En förhoppning om att Dan ska se det onda i det han gör och vända det ryggen? Chansen är inte stor. Om ondska är en svart, oljeliknande sörja har den letat sig långt ner i Dan Karlsson, slagit sig till ro i blodet, musklerna och innanför ögonlocken, tills allt han ser blir lika mörkt som han själv. Ondskan förvrider. Och Gunnar har aldrig varit någon hämnare. Bara en simpel gammal präst.

Det sköljer en skam över honom där han sitter. Ljudet av barnet i trädgården blandar sig med ett dovt surrande som tycks komma inifrån hans huvud. ”Titta, jag spelar fotboll!” skrattar barnet och tittar på sin mamma. Dan sparkar försiktigt en boll till pojken. Gunnar tänker på basebollträt där bak, fullt med spikar. Ett slag och du är död. Enkelbiljett till himlen eller helvetet. Men är det verkligen hans sak att döma? Gud är allsmäktig men ingen bödel. Tror sig Gunnar vara bättre än honom?

Han startar bilen, gör en u-sväng och kör hemåt. I backspegeln ser han hur Dan som hastigast tittar upp innan han återgår till pojken. Mjölk ja. Det får han inte glömma.

När Gunnar kommer hem sitter Margareta på altanen och löser korsord. Hon rycker til när han kommer ut genom dörren.

”Herregud, jag hörde dig inte.”

Gunnar sträcker fram en kopp kaffe. ”Med extra mycket mjölk,” säger han. Margareta ler.

”Ska du jobba i källaren idag igen?”

En gråsparv flyger in och sätter sig på en av trästolarna. Den kvittrar svagt och tittar på Gunnar. ”Nej, inte idag. Idag vill jag sitta med dig i soffan så länge det bara går.”

De lagar mat tillsammans, fläskfilé med ugnsstekt potatis och bearnaisesås. Gunnars favorit. Margareta brukar säga att han är tråkig som aldrig provar något nytt, men Gunnar har aldrig förstått vad som är så fel med bearnaisesås. Både köttet och potatisen ligger i ugnen medan Margareta vispar såsen och Gunnar slänger ihop en sallad av rivna morötter, tomater och isbergssallad.

”Jag är glad att jag har dig,” säger han.

Margareta vänder sig om och ger honom en kyss. ”Och jag dig.”

De äter framför tv:n. Det är någon amerikansk komediserie. Gunnar tycker att den är ganska löjlig men Margareta skrattar så att maten flyger åt alla håll. Det är skönt att höra henne skratta. Även om det gått fyrtio år har hon fortfarande samma fina skratt som fick Gunnar på fall.

Komediserien tar slut och nyheterna börjar. Margareta höjer volymen. Det är ingen text och hon hör dåligt. En stilla bild på en gata syns. Den tycks börja och sluta vid samma punkt, med ett oändligt antal affärsskyltar däremellan, som om det i mitten fanns en spegel som reflekterade allt runtomkring.

”Är det andra långgatan?” frågar Margareta.

”Vet inte, har inte varit där på länge.”

Poliser har spärrat av med blå och vita band vid en fyrvägskorsning. Uniformerade män vaktar avspärrningen med bistra blickar. Bakom dem ligger något på marken med ett vitt skynke över sig. Något rött har letat sig igenom tyget och lyser som en blodröd sol.

Nyhetsankaret berättar att det skett ett mord i Göteborg inatt. En utbytesstudent har blivit påhoppad av en grupp nynazister och sparkad i huvudet så många gånger att han dött. Reportern vill inte spekulera i om det är ett hatbrott eller inte, media gör ju aldrig det, men vad skulle det annars vara. Utbytesstudent, alkohol och ett gäng arga nazister. Gunnar känner hur han börjar skaka. Hans armar skälver okontrollerat, så mycket att han blir tvungen att lägga ner besticken och greppa tag om kanten på soffan för att inte skrika rakt ut. Det är ondskan som gett honom ett tecken. Dan Karlssons underhuggare har tagit ett liv. Ett rikt, gott människoliv är släckt på grund av det hat som gror i deras vita skjortor och gröna slipsar.

Gunnar hatar dem. Han hatar dem innerligt, ett djuriskt, villkorslöst hat. Det river och sliter i honom, som ett vilddjur som varit instängt och äntligen släppts lös. Han tänker på Dan Karlsson och hans skötsamma yttre, på det röda huset med vita knutar och pojken. Han tänker på hur utbytesstudentens huvud krossas mot asfalten och färgar de grova kängorna röda i det dunkla kvällsskenet. Sedan tänker han på kyrkan, korset som brann och mosaikfönstren som exploderade i ett hav av glas.

Gunnar reser sig. ”Jag går ner i källaren en stund.”

Margareta ser förvånat på honom. ”Men du har ju inte ens ätit hälften?”

Han ger henne en kyss på kinden. ”Jag värmer det i ugnen sen.” Innan han försvinner ner genom källardörren vänder han sig om. ”Förlåt.”

Hon vill ha sin man tillbaka. Sin glada, lyckliga man. Men Gunnar kan inte ge henne det just nu. Han har något han måste slutföra. Om han sökt efter en mening har han hittat den nu. Nazisterna har tagit ett liv. Gunnar måste agera.

Han lägger kistan ner och öppnar locket. Spikarna sitter där de ska, sandpappret är ordentligt fastlimmat. Ur en låda under arbetsbänken plockar han fram basebollträt. Han kan se det för vad det är nu: en spikklubba. Ett farligt vapen. Ondskan skyr inga medel, varför skulle han göra det? Han måste rena dem, kosta vad det kosta vill.

Gunnar tar yttertrappan upp till garaget och lägger spikklubban under förarsätet. Den sticker ut en bit men det gör inget, Margareta åker till sin väninna imorgon och hon blir upphämtad.

Med spikklubban på plats reser han kistan upp igen och lägger presenningen över. Vad mer? Han nickar nöjt och plockar fram silvertejp, sax och en syremätare. Han lägger det i en Willyskasse som han placerar i bilens baklucka. Sedan går han upp till Margareta, värmer sin mat och tittar på en romantisk komedi. Den är ganska löjlig men Margareta skrattar. Det är det finaste ljud Gunnar vet.

Nästa dag står Margareta redan påklädd i köket när Gunnar kommer ut från sovrummet. Morgonsolen letar sig in genom det lilla fyrkantiga köksfönstret. Kaffekokaren gurglar inbjudande. På bordet står bröd, smör, ost, kaviar och ägg. Gunnar älskar sin fru, stunder som den här gör det än mer påtagligt. Solen faller på henne som om hon vore en ängel, lyser upp hennes rosiga kinder och brunfärgade hår. Han går fram och håller om henne bakifrån. Det var längesedan han gjorde det och han märker att hon blir förvånad. Sedan slappnar hon av och låter huvudet falla bakåt.

”Jag känner mig som trettiotvå igen,” säger hon.

”Du ser fortfarande ut som trettiotvå,” svarar Gunnar och får ett sarkastiskt leende till svar.

Han är på bra humör idag. Det är som om allt föll på plats så fort tvivlet lämnade honom. Tankarna han kände när han satt utanför det röda huset igår är som bortblåsta, kvar finns bara en betryggande beslutsamhet. Dan Karlsson måste omvändas och det är idag det ska ske. Det är idag hans nya liv börjar.

En bil tutar utanför.

”Oj,” säger Margareta och slänger i sig det sista kaffet. ”Det är Sonja och Gunnel, de är tidiga.” Hon kastar på sig den ljusbruna kappan och kramar Gunnars hand. ”Ta hand om dig nu. Det finns mat i kylen. Jag är tillbaka imorgon bitti.”

Hennes hand är varm, betryggande. Den dröjer sig kvar långt efter att hon gått ut genom dörren och bilen åkt iväg. En övernattningstripp till Köpenhamn med allt vad det innebär. Vin, samtal och en och annan matbit. Han är glad för att hon får en tjejkväll utan honom. Ibland känns det som att han håller henne tillbaka. Hon är en social person, han raka motsatsen. Särskilt på sistone när han haft så mycket att göra i källaren.

Gunnar ler när han dricker upp det sista kaffet. Det är kärleken som sipprar ur honom och hatet som tar dess plats. Likt en åderlåtning böljar den man han är ur honom och gör plats för någon annan. Någon som vet vad som måste göras och inte skyr att göra det. Idag är det dags.

Han ställer kaffekoppen i diskmaskinen, tar en slurk vatten ur kranen och går ner för trappan. Väl där lyfter han bort presenningen från kistan som han lägger ner och öppnar. Allt måste vara perfekt. Han går ut genom källardörren, låser den och sätter sig i bilen. Sedan kör han mot torggatan 4D.

Det ligger en stillhet i luften. Den samsas med en obeskrivbar närvaro, som om vinden finns där men valt att stanna upp för att iaktta den lilla gatan där Hemmakväll ligger. Gunnar sitter i bilen på parkeringen och tittar mot porten. Klockan är snart halv åtta. Tänk om han missat honom? Nej, en man som Dan Karlsson går inte hemifrån innan åtta.

Hemmakväll är inte öppet än. Ett gäng ungdomar går fram till dörren och ser besvikna ut när de ser att det är nedsläckt. En av dem tar fram en cigarett som han röker. De pratar tyst och flinar åt varandra. De kan inte vara mer än tretton-fjorton år gamla. Vilsna lamm, tänker Gunnar. Så ivriga att lämna barndomen bakom sig.

Ett dovt mullrande hörs och en sopbil rullar in på den smala vägen. Den kör försiktigt fram för att inte röra vid bilarna som står parkerade, innan den svänger in på vägen som leder in bakom Hemmakväll. Gunnar hör ljudet av sopor som kraschar ner i den enorma behållaren på lastbilens flak. Ljudet blir som en barriär som skyler honom från omvärlden, så starkt att han nästan missar att Dan kommer ut genom porten och går mot korsningen. Mot Gunnar.

Snabbt greppar han spikklubban. Den känns hård och kall i handen, ett vapen som bara har en uppgift: att döda. Ett slag mot huvudet och hjärnan spetsas av tiotals vassa spik som tränger in i huden, genom skallbenet och river hål på personen som finns där under. Kroppen dör men själen släpps fri. Gunnar biter ihop. Onda själar förtjänar inte att sättas fria, inte innan de renats från det som göder deras hat. Han greppar istället hammaren han förvarat under passagerarsätet och väger den i handen. Han lägger fingret runt spaken som öppnar motorhuven och drar. Det välbekanta ljudet av metall som lossar ljuder genom bilen.

Gunnar öppnar dörren och suckar högt. Han tillåter sig till och med att yttra ett ”fan också.” Han öppnar motorhuven och börjar inspektera dess innanmäte. Dan Karlsson kommer närmare och närmare. Om ett par sekunder kommer han passera. Gunnar låter fingrarna dansa över hammarens gummiskaft. Det är bara ett verktyg, inte ett vapen. Han skulle kunna stå med den höjd i luften och ingen hade brytt sig.

”Krånglar den?” Dan står bredvid honom och tittar på bilen. Hans vågiga hår lutar åt sidan, en svag virvel i pannan får luggen att krulla sig.

”Jag får inte igång skiten,” svarar Gunnar. ”Den bara la av. Och jag som ska hämta upp frugan på flygplatsen om tre kvart.”

Dan kavlar upp ärmarna och känner på drivremmen, kollar oljan och batterivätskan. Sedan går han över till tändstiften.

”Jag ser inget fel,” säger han och rycker på axlarna.

Gunnar vet att han måste göra något. Han slänger en blick mot Hemmakväll och ser att ungdomarna är på väg bort. Två av dem använder händerna för att hålla sina låga jeans uppe.

”Jag har något konstigt där där bak också,” säger han och tittar ursäktande på Dan. ”Hinner du titta? Jag är så dålig på sånt här. Det-”

Dan håller upp en hand. ”Det är lugnt.”

Det spelar ingen roll att de sågs på Hemmakväll för några dagar sedan. Det gör bara Dan mer avslappnad. Gunnar kanske bor i närheten och åker förbi här flera gånger i veckan. Att han står här nu när Hemmakväll är stängt är väl lite konstigt, men inget som noteras. Han är bara en fetlagd gammal man som inte kan något om bilar och behöver hjälp. Dessutom är han vit också, sånt gillar nazisterna.

Medan de rundar bilen ser Gunnar till att hamna något steg bakom Dan. Han håller hammaren bakom ryggen. Dan böjer sig ner och öppnar bakluckan. Han hinner inte fråga varför det ligger en stor presenning där innan Gunnar höjer hammaren och slår honom i bakhuvudet. Han fångar den livlöse Dan i famnen och ser sig omkring innan han stuvar ner honom i bagaget. Han är tyngre än Gunnar trodde.

Gunnar tar den lugna vägen hem, förbi villakvarter och lekplatser där polisen inte patrullerar. Han tänker rationellt, men det finns en oro i hans bröst. Slog han för hårt? Är det en död man han har där bak i bilen? Det hörs ingenting från bagaget. Dan är stilla, som ett sovande barn. Gunnar känner ett ansvar. Han har en annan mans liv i sina händer. Det borde göra honom illamående, istället fylls han av en känsla av eufori, som om att ta makten över den han hatar så mycket gett honom nya krafter. Dan Karlsson är inte längre en symbol. Nu är han bara en människa, med fel och brister. En människa som kommer ha väldigt ont i huvudet när han vaknar.

En pappa och hans dotter leker vid vägkanten. Hon har en ljusröd rockring som hon med rytmiska rörelser snurrar runt sig själv. Pappan ler och ser stolt ut. De tittar på Gunnar när han kör förbi, sträcker upp handen i en hälsning som Gunnar besvarar. Han är osynlig. En äldre man som varit och handlat och nu är på väg hem.

Han lämnar villaområdet och svänger ut på den gamla industrivägen. Fabriken är övergiven men står kvar som ett monument till en svunnen tid. Den lades ned samma år som kyrkan brann ner. Det brukade vara en välbefolkad väg. Nu är den som en spökstig. Gunnar tar vänster och kör en bit längs skogsbrynet. Han tar vänster igen och ser grannens hus torna upp sig på höger sida av vägen. Han är inte orolig när han svänger in till garaget. Den stora häcken är som en mur, och från vägen syns knappt något alls. När han vrider om nyckeln och motorn tystnar är det som om han befinner sig någon annanstans. Hammaren, det köttiga ljudet av metall mot Dans huvud. Det är abstrakta ting. Likt Schrödingers katt finns Dan inte förrän Gunnar går ur bilen och öppnar motorhuven. Han är en dröm som dröjer sig kvar, en fantasi som känns lika overklig som en kriminalare på tv.

Men Dan finns där. I skuggan av abstrakta tankar vet Gunnar det. Allt är redo. Han går ur bilen med hammaren i handen. Morgonljuset lyser upp dess huvud och blottar en ljus blodfläck. Det gör inget. Dan ska renas, det kommer sannolikt bli mer.

Inte ens när han öppnar bagaget är Gunnar rädd. Någonstans inom sig känner han hatet ligga och pyra, men det tar inte över. Det är lugnet som härskar nu. Han böjer sig ner och pressar pekfingret mot spärren som håller luckan på plats. Med en lätt handrörelse öppnar han den. Dan ligger där, hopkrupen. Det ser ut som att han sover. Bröstkorgen rör sig sakta upp och ner. Ögonen är slutna. Hade Gunnar inte vetat bättre hade han sagt att Dan såg fridfull ut.

Han tar tag om Dans armar och lyfter ut honom ur bilen. Det hugger till i ryggen, men det är inget ovanligt. Hans sextiofemåriga kropp är inte felfri. Röd i ansiktet släpar han den livlösa Dan ned för källartrappan. Gunnar går först, med Dans huvud och armar lutade mot sig. En ljudlig duns hörs varje gång hans bruna finskor slår i trappstegen. Duns. Duns. Duns. I Gunnars öron blir det som en förtakt till vad som komma skall. Ondskan skall utplånas och lämna plats för godheten.

Gunnar tar fram nyckeln och låser upp källardörren. Den öppnas utåt och slår i Dans huvud. Den orörliga kroppen ligger där längst ner vid trappan, som en stoppkloss av kött och blod. Gunnar tar tag i hans armar och försöker slingra Dan runt dörren men det går inte. Han blir tvungen att ta tag i axlarna på Dan och resa honom mot väggen samtidigt som han öppnar dörren på vid gavel med andra handen. Det smärtar i muskler och rygg, men när Dan till sist trillar in genom dörröppningen släpper allt och lämnar plats för samma sammanbitna beslutsamhet som tidigare.

Gunnar trycker på knappen vid sidan om dörren och källarutrymmet tänds. I det gula skenet som är starkast i mitten av rummet och falnar av utåt ligger kistan som på en piedestal. Det känns nästan som om ljuset kommer från själva kistan. Änglaljus. Renande ljus. Gunnar sträcker in handen under arbetsbänken och tar fram en tidning. På framsidan är ett stort foto av nazistmarschen på torget tryckt. Han skär ut bilden med kniv och limmar fast den på framsidan av kistan. Han känner ilska när han ser på den. Kistan blir en avbild av allt det han hatar. När Dan är färdig kommer det onda stanna kvar där inne.

Ett stön hörs från Dan. ”Var är jag?” Gunnar rycker till och vänder sig om. Dan ligger lutad mot dörren med halvöppna ögon. Han för sin högra hand mot huvudet och drar den fram och tillbaka medan han grimaserar. ”Mitt huvud…”

Innan Dan hinner förstå var han är går Gunnar fram och sätter en sopsäck över huvudet på honom. Sedan skär han ett hål där Dan har sin mun. Dan försöker slita av sig sopsäcken men hejdas av Gunnars hand som greppar tag om båda handlederna. Med andra handen tar Gunnar fram tre buntband som han drar runt händerna på Dan så att de korsas över varandra.

”Jag ska hjälpa dig,” säger han.

”Vadå hjälpa mig? Vad fan menar du?” Dan hyperventilerar. Hans huvud vrids fram och tillbaka i ett hopp om att se något, men det finns ingen risk, inte genom soppåsen. Han försöker resa sig upp men Gunnar sparkar undan fötterna så att han slår i golvet med ett brak.

Gunnar öppnar kistlocket. Det ihåliga ljudet av trä mot betong fyller rummet för en sekund innan det lika snabbt klingar av igen. ”Det är ingen fara. Du kommer bli bättre efter det här.” Han sneglar på Dan som ligger på golvet, besegrad. Västsveriges största nazistledare förvandlad till ett barn vid hans fötter. Tänk om allt vore så enkelt. Världen hade varit en bättre plats.

Han böjer sig ner och inspekterar spikarna en sista gång. Ungefär en centimeter långa. Tillräckligt för att göra ont men inte tillräckligt för att leta sig in för långt. Han vänder sig till lockets insida och kontrollerar att sandpappret sitter fast. Allt är i sin ordning.

Gunnar greppar tag om Dan och reser honom upp. Han är längre än Gunnar, kanske tio centimeter. I bättre form också. Det övertag Gunnar har är att Dan inte vet vem han har att göra med. Han vet inte om det finns fler i rummet, eller var han hamnar om han lyckas ta sig ut.

”Vet du ens vem jag är?” frågar han. Gunnar svarar inte. Istället leder han honom till mitten av rummet och vänder honom om.

”Sätt dig på huk.”

Dan sätter sig. Han har fötterna precis framför kistans botten. Gunnar tar ett djupt andetag och ber en tyst bön. Det ligger ett dis i luften, som en hinna av rädsla och hat som blandar sig med varandra, lämnar efter sig ett trögflytande adrenalin. Gunnars hjärta pumpar snabbare än på länge, och han kan inte tänka sig att Dans inte gör detsamma. Det är nu det gäller, nu Gunnar får veta om han har vad som krävs.

”Vem är pojken du lekte med?” frågar han. Frågan kommer så plötsligt att han inte hinner hejda sig själv. Det spelar ingen roll vem pojken är. Det som ska hända kommer hända ändå. Men Gunnar är nyfiken.

Dan stannar upp. ”V-va?”

”Pojken i det röda huset. Är han din?”

”Du ger fan i honom! Hör du det! Du rör honom inte!

Gunnar sitter tyst och observerar Dan. Han sitter fortfarande på huk, balanserad av Gunnars hand på sin axel. Pojken kanske är hans, så som han reagerar. Han låter Dan skrika färdigt. Det tar en stund men sedan lugnar han ner sig.

”Han är inte min,” säger Dan. ”Det är min systerson.”

”Jaha. Där ser man.”

Gunnar puttar till Dan så att han faller in i kistan. Det hörs ett köttigt, slitande ljud när spikarna skär in i huden och luften fylls av den järnaktiga lukten av blod. Dan skriker. Det är gällare än under nazistmarscherna. Mindre pondus. Gunnar tar av Dan plastsäcken, ställer sig ovanför honom och tittar ner.

”Du är en ond man. Du bär på så mycket hat att det slukat dig hel. Bara Gud kan hjälpa dig. Om du omfamnar honom och inser dina felsteg kommer du bli en ny människa. Bara då kan du rädda dig själv.” Dan gråter. Under den svarta plasten hörs stora, hulkande andetag. Gunnar biter ihop. ”Jag ska hjälpa dig. Om du slappnar av och accepterar Guds förlåtelse kommer det inte vara någon fara.”

Han slänger igen locket. Skriken hörs som en viskning genom träet medan han spikar igen den. När Gunnar går upp för trappan inser han att det påminner om en duva i skogen, som sjunger sin klagovisa. Och när han stänger dörren till källaren försvinner det, som om det aldrig funnits alls. Som om hela dagen varit en dröm och han när som helst kommer vakna, gå ner för trappan och se Margareta där i sin ljusrosa morgonrock, med sitt bruna hår glittrande i morgonsolen.

Men det är ingen dröm. Gunnar sätter sig i vardagsrumssoffan. Hur lång tid behöver han? En timme? Två? Behövs det mer tid för mer ondska? Han inser att han inte vet mycket, bara att det onda behöver försvinna och lämnna kvar ett hål där gott kan lägga sig till ro. Där Guds ljus kan lysa upp allt det ruttna och trasiga som varit bortglömt så länge.

När han sluter ögonen ser han kyrkans kors brinna innanför ögonlocken. Han böjer sig fram och omfamnar det. Det svider i ansiktet, luktar bränt kött och hår. Han kramar korset hårdare, tills det faller ihop och blir till en hög med aska vid hans fötter. Det är dött nu. Inte längre en symbol för godhet och tro utan något att städa bort. Något som viskas iväg i höstvinden.

Han går in i kyrkan. Det är ett inferno där inne. Med lugna steg närmar han sig altaret. Bjälkar faller brinnande ner framför honom. Psalmböcker tynar bort och blir till stjärnstoft. Guds hus skriker av smärta. Jesus på korset smälter, blir till något missbildat och skrämmande. Den tjocka röken är som flytande cement. Gunnar når fram till altaret. Där ligger bibeln, orörd som om den hade en skyddande barriär runt sig. Elden vågar inte röra den. Han böjer sig ner och läser uppslaget:

”Vi var själva en gång oförnuftiga, olydiga och vilsegångna. Vi var slavar under många slags begär och lustar, vi levde i ondska och avund, vi var avskyvärda och vi hatade varandra.” – (Tit 3:3)

Gunnar tar åt sig av orden. Han låter dem lägga sig till ro, medan kyrkan rämnar omkring honom.

En varm vind, buren av eld och förstörelse, letar sig fram. Den tar tag i bibeln och vänder bladen. Gunnar läser på nytt det som står:

”Om än ondskan är söt i hans mun och han gömmer den under sin tunga, om han än är rädd om den och ej vill förlora den utan förvarar den i sin mun, så förvandlas denna föda i hans inre och blir till ormgift inom honom.” – (Job 20:12-14)

Den visar honom ondskan. Ondskan som bränner upp allt han vet, som avskyvärd och varm slickar hans hud som tusentals brustna löften. Gunnar ser sig omkring. Ser allt som står under hans beskydd ramla sönder som ett liv som tappat all mening. Om ondskan inte funnits hade detta aldrig hänt. Då hade Gud skyddat honom. Men inte ens Gud hade kraft nog att besegra ondskan. Inte utan tro. Inte utan någon som hjälpte honom.

Bladen vänds igen. Kaoset runtomkring Gunnar tycks tillta, nu är det inte längre ett skrik utan ett gutturalt avgrundsvrål av smärta och avsky. Det är den helige ande som skriker. Han brinner, äts upp mer och mer för varje sekund. Snart kommer också han försvinna.

Gunnar lägger båda händerna på bibeln. Orden är inte längre ord, utan en befallelse. Det är nu han ska få välsignelsen han väntat på. Han böjer sig fram och läser:

”Den som gör synd är av djävulen, ty djävulen har syndat ända från begynnelsen. Och Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar.” – (1 Joh 3:8)

Gunnar tittar upp och ser Jesus brinna på korset. Guds son. Är det den Gunnar är? Den som ska göra slut på djävulen och allt han står för? Utplåna ondskan? Nej. Ingen kan ta rollen som Guds son. Inte en simpel präst som honom. Men han kan hjälpa honom. Rena dem som ätits upp av ondskan. Han knäböjer framför altaret och knyter händerna.

”Jag kommer göra dig stolt.”

Han känner hur elden etsar fast prästrocken i hans hud. Den blir en oåterkallelig del av honom, ett kall han aldrig kommer kunna bli fri från. Det är värmen från Guds kärlek som bränner fast bomullstrådarna i hans kropp, som gjuter fast den rustning som skyddar honom mot Djävulens lockelser.

Det finns inte längre något tvivel, bara den simpla vetskapen att han är välsignad.

Gunnar vaknar med ett ryck. Han tittar på klockan, fem i två. Dan har varit i kistan i två timmar nu. Han går till köket och häller upp en till kopp kaffe. Två timmar borde räcka. Det är lång tid, men är det tillräckligt för att bränna bort en nazistledares skruvade övertygelser?

Det finns chokladbollar i godisskåpet. Gunnar tar fram den vitblå förpackningen och plockar fram en. Det doftar kakao och pärlsocker. Han tar halva i en tugga och låter den blandas med en ny klunk kaffe. Gunnar tycker om chokladbollar. Har alltid gjort. Medan han äter tittar han ut genom köksfönstret. En flock fåglar sitter med kropparna djupt nedsjunkna i fågelbordet. Han måste komma ihåg att fylla på det ikväll.

Han ställer kaffekoppen i diskhon och ställer tillbaka chokladbollarna i godisskåpet, öppnar dörren till källaren och tar ett första, knarrande steg i trappan. Det hörs inga skrik längre. Glömde han göra lufthål? Nej, de borrade han för flera dagar sedan.

Det vilar något stillsamt över källaren, som om en tornado dragit fram och utrymmet nu återhämtar sig efter den våldsamma kraften. Kistan ligger i mitten av rummet, precis som innan. Något emanerar från den, ett dovt surrande som egentligen inte är ett ljud men här och nu får ta formen av det för att ens kunna överleva. Det är ljudet av ångest och rädsla som sipprar ut mellan de slipade träplankorna. Den ligger som en formlös dimma över golvet, som en kletig hinna över verktyg och bänkar.

”Hur mår du?” frågar Gunnar, men får inget svar. Från kistan är det knäpptyst.

Han går fram till den och kliar sig i skäggstubben. ”Dan?” Inte heller nu får han något svar. Han vet inte ens om han väntade sig det. Reningsprocessen är gjord för att krama allt ur Dan. För att göra plats för nytt. Bättre.

Kofoten ligger vid kistans botten. Gunnar plockar upp den och tar ett ordentligt tag i glipan vid lockets mitt. Han drar och sliter, känner hur spikarna släpper taget, hur ljudet av metall som böjs ekar genom rummet. När locket slängs upp översköljs han av den fräna lukten av avföring och urin. Han för handen till munnen och tittar bort, nära att kräkas. När han vänder tillbaka huvudet är det inte längre Dan Karlsson som ligger där. Det är någon annan. En skakande kropp med tårar i ögonen. Fingrarna har slitits sönder i desperata försök att riva sig ur sitt fängelse. Allt som finns kvar är köttiga slamsor av hud, muskler och nerver. Ena pekfingret är bortskrapat in till benet.

”Hur mår du?” frågar Gunnar igen. Det är som att Dan först nu märker att han är där. Ögonen som tidigare varit riktade upp i taket rycker till och rör sig sakta mot Gunnar. Dan säger inget, han bara skakar. Ett gnyende undflyr honom. Gunnar tycker att det låter som en liten hund som drömmer mardrömmar. Dan försöker föra handen till sitt ansikte men kan inte få den att sluta skaka. Den är fastfrusen ovanför bröstkorgen. Smärtan har fått den att bli något annat än en del av honom.

”Jag hämtar bandage,” säger Gunnar och går upp till badrummet.

När han kommer tillbaka ligger Dan kvar i kistan. Han har inte ens försökt resa sig. Han är katatonisk, som ett tomt skal. Fanns det så mycket ondska i honom att reningen inte lämnat något kvar? Gunnar tar tag om hans axlar och lyfter upp honom. Kistan följer med upp en bit, där spiken växt fast i Dans rygg. Botten är röd av torkat blod, ryggen täckt av långa, djupa rivmärken. De är så djupa att Gunnar är osäker på om Dan kan återhämta sig. Han kanske har förlorat för mycket blod.

Gunnar börjar vira in Dans händer i tjocka lager bandage. Dan stirrar rakt fram, knappt medveten om vad som försiggår framför honom. Hans ögon är blanka. Tomma. Gunnar klipper av bandagen och surrar fast dem, sedan övergår han till att lägga förband på ryggen. Han häller sjukhussprit i såren vilket får Dan att skrika. Efter det lägger han ett stort förband över hela ryggen, som han fäster med sårtejp. Gunnar är ingen sjukvårdare, kan inte mer om hur man tar hand om ett sår än han lärt sig genom egna skador. Han tittar på pölen torkat blod som ansamlats i kistan. Det är en liten del, ännu mer borde ha runnit ner i gliporna och samlats på golvet.

”Vem är du?” frågar han Dan Karlsson.

Dan stirrar på honom, andas i otakt. Han rör på munnen men inga ord kommer.

”Vad heter du?” Gunnar söker Dans blick. Det är som att nazistledaren inte är på samma plats. Hans kropp är där men hans sinne någon annanstans.

Det är för tidigt att veta om reningen hjälpt. Bara tid kan avslöja det. Så vad nu? Om ondskan finns kvar där inne har allt varit förgäves. Om inte ens Gud kan rädda Dan finns det inget annat val än att låta honom vila. Men Gunnar kan inte ta det beslutet. Han är inte allsmäktig. Inte Guds son. Han är bara ett simpelt sändebud. Någon som fått äran att göra Guds vilja till verklighet.

Dan blir vitare och vitare i ansiktet, blicken mer glasartad. Kroppen kan inte fungera utan blod. Utan bränsle vissnar den och faller i bitar, som ett träd utan vatten. Gunnar vet vad han måste göra. Han måste rädda Dan för att Dan ska få chansen att rädda sig själv. Om Dan blir en annan människa kan också alla som lever under honom bli det. Om han blir kvitt ondskan och hatet kommer det rinna nedåt i nazisternas familjeträd, som flytande solljus i en mörk, hemsk fängelsehåla.

Gunnar böjer sig ner och lägger Dans högra arm om sin axel. ”Vi åker till sjukhuset.”

Dan får sitta i framsätet nu. Gunnar sätter honom på plats, drar bilbältet om honom och knäpper fast det. Känner efter så att det sitter ordentligt. Hatet är som bortblåst nu. Åsynen av nazistledaren får honom inte längre att koka. Dan har blivit mänsklig. En ung man som hamnat snett, i behov av vägledning. Och vägledning har han fått. Djävulen brände ner Gunnars kyrka och i gengäld fick Gunnar äran att bli Guds sändebud. Men just nu är Gunnar bara en man skyldig att hjälpa en annan. Hatet har inte segrat.

Det tar tjugo minuter att komma fram till sjukhuset. Gunnar parkerar på ambulansparkeringen, går ur bilen och leder Dan mot akutmottagningen.

”Hjälp oss!” ropar han. ”Hjälp! Snälla!”

Sjuksköterskor kommer springande. En läkare tittar upp från sin journal, får något förvånat i blicken och rusar sedan fram också hon. Gunnar ser allt som i en dröm. Någon tar Dan ur hans armar och lägger honom på en bår. De ger honom syrgas, morfininjektioner och dropp, tar puls och blodprover. Det är fullbordat. När han sluter ögonen känner Gunnar värmen av elden som söker hans nakna kropp. Men prästrocken skyddar honom. Den ligger där under huden som ett berg av marmor. Tyget har en gyllene lyster. Gunnar ser sin reflektion i plexiglasrutan utanför akuten. Han skimrar i guld.

I ögonvrån ser han hur någon ställer frågor till honom. En ung, söt flicka med brunt hår och vita sjukhuskläder står med ett anteckningsblock och tittar på honom. Hennes läppar rör sig men Gunnar förstår inte. Han är någon annanstans. Han vänder sig om och går till bilen, sätter sig i förarsätet och kör iväg. I backspegeln ser han hur flickan skriver ner numret på hans registreringsskylt.

Kaffet är gott idag. Mollbergs blandning. Gunnar måste säga till Margareta att köpa det märket fler gånger. Värmen från koppen strålar från hans hand hela vägen ner till benen. Han sitter vid köksbordet och ler. Tar en tugga av sin kanelbulle. I trädgården flyger gråsparvarna runt i ett virrvarr av brunt och grått. Kanske leker de.

Klockan på väggen visar tjugo över nio. Margareta kommer hem när som helst. Som han längtat efter henne. Han saknar hennes doft. Saknar hennes skratt och ljudet av hennes fötter mot parkettgolvet. Han tittar upp. Nu så. Gunnar hör bilen svänga in på uppfarten. Han hör hur hon tar de tre små trappstegen upp på stenplattorna. Hon har bytt till kängor. Hennes vän hjälper henne bära väskorna.

Det knackar på dörren.

”Det är öppet!” ropar Gunnar.

Det knackar igen, hårdare denna gången. Gunnar reser sig med en suck. Har hon tappat nycklarna? Låsbyte som är så dyrt. ”Jag kommer, jag kommer,” säger han. Han öppnar dörren med kaffekoppen i handen.

”Ner på marken!”

Det är inte Margareta. Det är polisen. De riktar sina vapen mot honom, befaller honom att lägga sig ner. Gunnar skakar på huvudet. Det är bara Gud som kan befalla honom. Och han har inte gjort något fel, så varför skulle han lägga sig. En kraftigt byggd polis slår kaffekoppen hur handen på honom och tar tag om hans högra arm. Den andra polisen tar den vänstra. De bär ut honom genom dörren och lägger honom på gräsmattan.

”Ligg still!” säger de. Gunnar rör sig inte. Han känner hur de för samman hans vrister och belägger honom med handfängsel. De tror att han gjort något ont. De förstår inte. Han har gjort gott.

Med ett ryck ställer de honom på benen. ”Du är arresterad för mordförsök.”

”Jag försökte inte döda honom,” förklarar Gunnar. ”Jag renade honom. Titta i källaren så kommer ni förstå.”

Poliserna svarar inte. Den ena skakar på huvudet och viskar något till den andre.

”Du följer med oss,” säger de.

De tar med Gunnar till polisbilen och öppnar dörren till baksätet. Det är ett stort galler mellan baksätet och framsätet. En polis lägger sin hand på Gunnars huvud och för honom nedåt. ”Sätt dig.”

En silvrig Saab stannar på uppfarten. Margareta kliver ur.

”Vad är det som händer?” Hon springer fram till poliserna och försöker slita Gunnar ur deras grepp.

”Din man måste följa med oss,” säger de. ”Han är arresterad för mordförsök.”

Margareta blir stum. Hon får inte fram ett ord. Inte förrän hennes vän kommer fram och står vid hennes sida släpper det. ”Det måste vara något fel!” utbrister hon. ”Gunnar skulle aldrig göra någon illa.”

”De förstår inte, älskade du,” säger Gunnar. ”Jag har inte gjort ont, jag har gjort gott.”

Han ser ilskan i henne, hör hur den skälver i hennes kropp, tillsammans med rädslan för det hon inte känner till. ”Vad pratar du om!”

Poliserna pressar in Gunnar i baksätet och stänger dörren. Innan de hinner veva upp rutan vänder han sig till Margareta och ler.

”Titta i källaren så kommer du förstå.”